Superbitch

Ingen har väl missat hur media exploderat av berättelser om sexuella trakasserier av olika slag. Alla dessa flickor, kvinnor, damer, tanter, i alla åldrar. Och – genom alla tider, icke att förglömma! (Naturligtvis förekommer också det motsatta, att kvinnor kränker män, och det är lika illa).

En del tar tillfället i akt och skyller på våra nytillkomna invånare, men fakta talar ganska tydligt emot detta. Den sortens anklagelser drunknar i floden av de senaste berättelserna som framgångsrika kvinnor inom medievärlden, underhållningsvärlden och nu också rättsväsendet delar med sig av. Problemen har förekommit överallt sen tidernas begynnelse. Nu har den sortens härskarkultur förhoppningsvis fått sig en knäck.

Men jag har en tanke som gnager – alla dessa kvinnor i alla åldrar och inom alla yrkesgrupper som hittills tigit och lidit, stängt inne och försökt glömma. Tryckt ner ångest och skam och låtsats som inget hänt. Vad beror det på? Är det en uppfostringssak? Har vi fått höra det sen barnsben, att inte bry oss, inte säga till, inte ställa till väsen? Boys will be boys, du hade för kort kjol, vad ska du ute och göra så sent? Är det så?

Eller är det nåt genetiskt? Funkar vi så, att vi skäms när vi utsätts för nåt som kränker oss inpå bara skinnet? Alla dessa tjejer, damer, kvinnor som får snoppbilder från diverse manspersoner, som tar bort bilden, inte säger nåt till nån – och skäms!? Kränkt, men skamsen. Hur går det till?

Eftersom jag jobbar med mindfulness funderar jag vidare. Vid mindfulnessträning lär man sig känna sina egna signaler, psykiska och fysiska känslor och reaktioner på ett tidigare stadium, i realtid, här och nu. Man lär sig känna igen och bekräfta hur man egentligen mår, vad man tycker om och vad man inte mår bra av. Kan mindfulnessträning hjälpa flickor, kvinnor, damer att sluta skämmas? Att verkligen våga känna och bekräfta vad som inte gör en gott, våga välja att säga stopp, jag är inte med på detta! Stopp, jag har inte bett om att bli trakasserad, jag har inte bett att få snoppbilder, jag tolererar inte att bli tafsad på, jag accepterar inte att bli tilltryckt och nertryckt och få stå inför ultimatumet: ställ upp eller jag ser till att du blir avskedad! Att våga känna från djupet av sitt inre att den där osmarta tölpen gör bort sig själv, inte mig! Lägg av, eller jag skickar din snoppbild vidare till din chef, din fru, till skvallertidningarna! Eller jag tar ett redigt tag om din stolthet och klämmer till utav bara attan så det bara blir ett litet russin kvar! Utan att känna ens ett uns av skam. Med högburet huvud. Stolt och arg, i all evighet. Punkt.

Jag har under hösten börjat arbeta med mindfulness för barn och hoppas öka min verksamhet även till äldre barn och ungdomar. Om man hjälper tjejer och killar att öka sin självmedvetenhet och välmående skulle mycket vara vunnet så att dessa uråldriga mansproblem åtminstone kan minska kraftigt i framtiden. Tänk om man kunde bedriva ett projekt under ett läsår och se – minskar trakasserierna och ökar tjejernas (rättare sagt: alla utsattas) ork att säga till, anmäla, stoppa och sen gå vidare med välmåendet i behåll? Resultat från skolor där man testat, både i Sverige och utomlands, visar goda resultat åt det hållet. Så jobbar du i skolans värld, är förälder eller elev? Föreslå att ni får prova på er skola, under skoltid, så får vi se vad vi kan åstadkomma!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s